Historia
I mitten på 1980-talet startades ett kommunalt upprustningsprogram för den äldre ytterstaden. Man hade valt ut ett tiotal stadsdelar, som man ville förtäta och som behövde rustas upp, socialt och ekonomiskt. En av dessa var Hökarängen.
Folkmängden hade halverats sedan 1950-talet. Underlaget för såväl offentlig som för kommersiell service hade försämrats. Det dåvarande Socialdistrikt 8 engagerade sig i upprustningen. Man hade mycket framsynta idéer om områdesarbete. Man ville verka lokalt i samarbete med skolan, fritidsförvaltningen, bostadsföretaget och de boende.
När Hökarängen på sin tid byggdes gällde grannskapsplanering, bebyggelsen grupperades kring små butikscentra. På motsvarande sätt skulle nu den samhälleliga servicen organiseras. Socialtjänsten och övrig service skulle komma ut i ett områdesarbete fördelat på fem grannskap i Hökarängen.
Ett pilotprojekt blev Veckodagsområdet och Skönstaholm. Med stöd av statliga medel utvecklades här vad som skulle bli den nya tidens samverkansarbete. Här fanns också vad som skulle bli områdeslokalen, en konsumbutik, som nyss hade lagts ner och nu kunde byggas om. Den döptes till ”Kastanjegården” efter en namnpristävling.
Hit flyttade 1990 socialtjänsten med en inspektör och tre social-sekreterare. Här fanns äldreomsorgen med arbetsledning och biståndsbedömning. Hemtjänsten hade sina personalutrymmen i källarvåningen.
Fritidschefen satt i Morgongården strax intill, förskolechefen i daghemmet där bredvid. Nära låg också Skönstaholmsskolan med låg- och mellanstadium. Stockholmshem hade här en receptionist i ett par års tid.
I Veckodagsområdet fanns en mycket livaktig lokal hyresgästförening, vars ordförande, som tillsammans med socialtjänsten styrde verksamheten på Kastanjegården. Socialtjänsten inbjöd inte bara till kontakter i Kastanjegården. Här kunde man träffas, här spelades schack och bingo, här fanns secondhandförsäljning och en liten cykelverkstad, här serverades kaffe och lunch alla vardagar. Man började ge ut Kastanjebladet, en tidning för de boende och av de boende.
I Kastanjegården drevs också ett framsynt integrationsarbete. Det gav Stockholms första Nelson Mandelapris.
Detta var naturligtvis för bra för att få fortgå. Det var unikt i Stockholm och med stadsdelsnämndreformen 1997 tog det slut. Ironiskt nog, eftersom decentralisering av den kommunala servicen var reformens uttalade syfte. Tjänstemän ville vrida klockan tillbaka och högerkrafter ville lägga ner, integrationsarbetet skulle upphöra.
Områdeslokalen skulle stängas trots att hyreskontraktet gällde ytterligare i tre år. Staden betalde hyran, huvudsaken var att där inte drevs någon verksamhet.
Nu tillsattes en styrgrupp med tolv medlemmar där de flesta var boende i Hökarängen, som skulle driva verksamheten vidare. I tre års tid utvecklades så verksamheten i de av staden betalda lokalerna. Förvaltaren ordnade ett par utrangerade datorer från Stockholmshem och det startades en datorgrupp under ledning av några kunniga medlemmar i styrgruppen. Det blev en succé. Med utrustning från en annan nedlagd områdeslokal startades en snickerigrupp, en bokbindargrupp och en fotogrupp.
Röda Korset höll en systuga en gång i veckan. Något senare startades en bridgegrupp av en erfaren tävlings-spelare. Från början vågade många inte gå dit, ”inte kan väl jag spela bridge”, men så småningom fick man medlemmar nog för spel vid flera bord.
Lunchserveringen fortsatte, men med tiden blev det för betungande för de ideella krafterna. I fortsättningen blev det enbart kafé och man fortsatte också att ge ut Kastanjebladet, områdestidningen som startats av socialtjänsten.
Nu erbjöd man den lokala hyresgästföreningen Veckodagsområdet att överta Kastanjegården som sin fritidslokal istället för en mindre lokal, som föreningen disponerade på Lördagsvägen.
Det kom också att medföra ett motsatsförhållande mellan den lokala Hyresgästföreningen och Styrgruppen, eller den då nybildade föreningen Kastanjegårdens Vänner. Så länge gården drevs av en styrgrupp satt alla i samma båt. Nu diskuterades om och om igen ett samarbetsavtal mellan den lokala Hyresgästföreningen och Kastanjegårdens Vänner, vem svarade för vad?
Man kunde senare köpa nya datorer och bridgeutrustning och annat. Där fanns pengar för att ta förluster på Kastanjebladet. För att teckna kassan bildades, genom beslut i styrgruppen, den ideella föreningen Kastanjegårdens Vänner.
Föreningen bestod av hela den gamla styrgruppen med medlemmar från både den lokala Hyresgästföreningen och Styrgruppen. Tanken var att Kastanjegårdens Vänner skulle vara en förlängning av den gamla Styrgruppen. Enligt föreningens stadgar ska den ”initiera, leda och stödja verksamheter vid Kastanjegården i Hökarängen”.
Folkmängden hade halverats sedan 1950-talet. Underlaget för såväl offentlig som för kommersiell service hade försämrats. Det dåvarande Socialdistrikt 8 engagerade sig i upprustningen. Man hade mycket framsynta idéer om områdesarbete. Man ville verka lokalt i samarbete med skolan, fritidsförvaltningen, bostadsföretaget och de boende.
När Hökarängen på sin tid byggdes gällde grannskapsplanering, bebyggelsen grupperades kring små butikscentra. På motsvarande sätt skulle nu den samhälleliga servicen organiseras. Socialtjänsten och övrig service skulle komma ut i ett områdesarbete fördelat på fem grannskap i Hökarängen.
Ett pilotprojekt blev Veckodagsområdet och Skönstaholm. Med stöd av statliga medel utvecklades här vad som skulle bli den nya tidens samverkansarbete. Här fanns också vad som skulle bli områdeslokalen, en konsumbutik, som nyss hade lagts ner och nu kunde byggas om. Den döptes till ”Kastanjegården” efter en namnpristävling.
Hit flyttade 1990 socialtjänsten med en inspektör och tre social-sekreterare. Här fanns äldreomsorgen med arbetsledning och biståndsbedömning. Hemtjänsten hade sina personalutrymmen i källarvåningen.
Fritidschefen satt i Morgongården strax intill, förskolechefen i daghemmet där bredvid. Nära låg också Skönstaholmsskolan med låg- och mellanstadium. Stockholmshem hade här en receptionist i ett par års tid.
I Veckodagsområdet fanns en mycket livaktig lokal hyresgästförening, vars ordförande, som tillsammans med socialtjänsten styrde verksamheten på Kastanjegården. Socialtjänsten inbjöd inte bara till kontakter i Kastanjegården. Här kunde man träffas, här spelades schack och bingo, här fanns secondhandförsäljning och en liten cykelverkstad, här serverades kaffe och lunch alla vardagar. Man började ge ut Kastanjebladet, en tidning för de boende och av de boende.
I Kastanjegården drevs också ett framsynt integrationsarbete. Det gav Stockholms första Nelson Mandelapris.
Detta var naturligtvis för bra för att få fortgå. Det var unikt i Stockholm och med stadsdelsnämndreformen 1997 tog det slut. Ironiskt nog, eftersom decentralisering av den kommunala servicen var reformens uttalade syfte. Tjänstemän ville vrida klockan tillbaka och högerkrafter ville lägga ner, integrationsarbetet skulle upphöra.
Områdeslokalen skulle stängas trots att hyreskontraktet gällde ytterligare i tre år. Staden betalde hyran, huvudsaken var att där inte drevs någon verksamhet.
Styrgruppen
I området verkade Stockholmshems mycket socialt engagerade förvaltare. Han gick till den nya stadsdels-förvaltningen och klargjorde att Stockholmshem byggt Kastanjegården inte bara för socialtjänsten utan också för sina boende och inte kunde tillåta att den stängdes. Han begärde och fick nycklarna.Nu tillsattes en styrgrupp med tolv medlemmar där de flesta var boende i Hökarängen, som skulle driva verksamheten vidare. I tre års tid utvecklades så verksamheten i de av staden betalda lokalerna. Förvaltaren ordnade ett par utrangerade datorer från Stockholmshem och det startades en datorgrupp under ledning av några kunniga medlemmar i styrgruppen. Det blev en succé. Med utrustning från en annan nedlagd områdeslokal startades en snickerigrupp, en bokbindargrupp och en fotogrupp.
Röda Korset höll en systuga en gång i veckan. Något senare startades en bridgegrupp av en erfaren tävlings-spelare. Från början vågade många inte gå dit, ”inte kan väl jag spela bridge”, men så småningom fick man medlemmar nog för spel vid flera bord.
Lunchserveringen fortsatte, men med tiden blev det för betungande för de ideella krafterna. I fortsättningen blev det enbart kafé och man fortsatte också att ge ut Kastanjebladet, områdestidningen som startats av socialtjänsten.
Hyresgästföreningen tar över lokalerna
När stadens kontrakt gick ut, stod Stockholmshem utan hyresgäst på Kastanjegården. Styrgruppen var ju inte ekonomiskt kapabel att träda in. Stockholmshem hade från början varit skeptisk till områdesarbetet. Man hade emellertid sett vilka fördelar det gav att på detta sätt arbeta med de boende.Nu erbjöd man den lokala hyresgästföreningen Veckodagsområdet att överta Kastanjegården som sin fritidslokal istället för en mindre lokal, som föreningen disponerade på Lördagsvägen.
Det kom också att medföra ett motsatsförhållande mellan den lokala Hyresgästföreningen och Styrgruppen, eller den då nybildade föreningen Kastanjegårdens Vänner. Så länge gården drevs av en styrgrupp satt alla i samma båt. Nu diskuterades om och om igen ett samarbetsavtal mellan den lokala Hyresgästföreningen och Kastanjegårdens Vänner, vem svarade för vad?
Kastanjegårdens Vänner
Ekonomin var för den gamla Styrgruppen inget bekymmer. Det fanns från tidigare skede en ”kastanjegårdskassa”. Det hade satts igång olika projekt, bl a med bidrag från EU om vidare utveckling av områdesarbete. Ett av projekten ledde till bildandet av Hökarängens Stadsdelsråd.Man kunde senare köpa nya datorer och bridgeutrustning och annat. Där fanns pengar för att ta förluster på Kastanjebladet. För att teckna kassan bildades, genom beslut i styrgruppen, den ideella föreningen Kastanjegårdens Vänner.
Föreningen bestod av hela den gamla styrgruppen med medlemmar från både den lokala Hyresgästföreningen och Styrgruppen. Tanken var att Kastanjegårdens Vänner skulle vara en förlängning av den gamla Styrgruppen. Enligt föreningens stadgar ska den ”initiera, leda och stödja verksamheter vid Kastanjegården i Hökarängen”.
Dagsläget
2017 fortsatte verksamheten som tidigare. Vi har i genomsnitt drygt 80 besökare på varje konsert . Vid ett par tillfällen har vi varit tvungna att stänga dörren, då vi inte fått i fler besökare.De som kommer är vanligen pensionärer, men ibland ser vi även yngre jazzvänner i publiken, som stampar med i musiken, ser glada och nöjda ut och som mycket gärna applåderar musikerna. Här ser vi både trogna besökare som återkommer varje onsdag som nya besökare. Vi har nu ca 230 medlemmar i Vännernas förening. Det är också ett tillfälle att köpa kaffe och bulle före konserten och i pausen är det livligt samspråk mellan nya och gamla bekanta. Eller som en besökare uttryckte det ”Det här är det bästa som händer på hela veckan”. Under 2020 planerar vi att arrangera 35 konserter med olika orkestrar.